Bäst bland förlorarna

Efter drygt åtta månaders väntan med munkavel är Mästaräventyret över. Det känns faktiskt lite tomt. Jag har själv suttit med vänner på söndagskvällarna och följt programmet och sammanfattningsvis känner jag mig nöjd med min insats. Tävlingsmässigt kanske mer än nöjd, jag kände att jag låg nere för räkning inför jaktstarten. Så när jag lyckades bygga klart stentornet först och dessutom lösa kuben kändes det som jag kom upp på åtta, därefter tog över matchen och vann på knock out. Eller kanske byggnadsteknisk knockout. Finalen kändes som den kunde gått lite hur som helst och förlusten har jag hunnit smälta under dessa månader. Har nog aldrig varit nöjd med att komma tvåa förut men nu känns det helt okej att vara bäst bland förlorarna.

Tävlingsresultatet visste jag ju dock, jag kände mig mer tveksam kring hur jag skulle se ut och låta framför kameran. Jag var nog den som hade minst kamera- och mediavana och jag var lite rädd att jag skulle se stel och nervös ut. Jag tänkte väldigt mycket på vad och hur jag skulle säga saker, så att också få fram fyndiga och roliga formuleringar som till exempel Jihde, gick inte riktigt. Men man kan nog säga att det blev bättre för varje dag.

Något som har gjort mig alldeles rörd är den fantastiska respons jag fått från människor över hela landet. Människor som skriver att de inte visste vem jag var förut men som nu ser mig som sin idol och förebild. Det gör mig otroligt glad!

Efter, och tack vare, MM är det mycket på gång. Jag har fått en del förfrågningar om föreläsningar, ett välgörenhetsprojekt och en del svensexor som vill se blivande brudgummen få stryk av en tjej. Föreläsningar är något jag har tänkt på men som också känns lite läskigt. Men man måste utanför sin komfortzon för att utvecklas, visst?

Vid sidan om det inleds projekt renovera lägenhet om en vecka, brand-SM i crossfit om tre veckor och på söndag ska jag och vovven upp och köra räddningshund delprov 2. Håll tummen!

 

Annonser

Hopprepsfest och kampsportsgalej

 

 

Ni kan ju tro att det kändes befriande att armgånga och dubbelhoppa sig till en finalplats i söndags! Cykelskittävlingen behöver vi inte nämna…

Tälingsplatserna låg verkligen långt, långt ut i obygden. Till hopprepstävlingen hade vi cirka 45 minuter restid kvar när vi svängde av asfaltsvägen och ut på slingriga serpentinvägar. Under tiden vi närmade oss blev det a l l t i d spekulationer om vad det skulle bli för typ av tävling. Vi försökte alltid fiska info från Emma, som skjutsade runt oss överallt, men hon var verkligen orubblig. Så diskussionen fortsatte: Närmar vi oss vatten? Ja, idag blir det vatten! Är det inte perfekt för att köra 90 grader här? Idag blir det något med backe, garanterat. Ingen gissade rätt, någon gång.

Min första tanke när vi såg hopprepen ligga där ihoprullade, var att det såg ut som elkablar. Vi hade alla bävat för den där eltävlingen som har varit med i en del tidigare säsonger, där man ska föra en ring genom ett strömförande rör. Den ser verkligen inte trevlig ut och tanken som slog mig var att nu har de gjort en extremversion för att verkligen sålla agnarna från vetet. Gissa om det var en lättnad när vi kom närmre och såg att det var hopprep! Min totala brist på bollkänsla medförde dock att stenkastningen blev ett stort orosmoment, så det var bara att veva på med armarna så mycket det gick och köpa tid inför kasten. Som tur var höll planen!

Nu ska det bli kul att följa nästa grupp och se vad de kör för tävlingar. Vår grupp är ju, som nämnts, den hårdaste någonsin men även i denna grupp kommer det vara benhårt.

Förra helgen mötte jag upp min vän Anna i Stockholm för att ta ett glas vin innan vi gick vidare till den årliga Kampsportsgalan på Berns. Det var sjukt kul att träffa Anna igen som jag inte sett sen vi välte Visby sommaren 2014. Galan visade sig också bli en himla trevlig tillställning! Mycket folk, bra underhållning och god mat. Under maten hamnade jag mellan skådisen Dragomir Mrsic, som lärde mig äta haricot verts på rätt sätt, och kampsportsräven Kasra Ashhami, som bland annat var en av hjärnorna bakom succégalan Rumble of the kings. Jag hade också äran att dela ut pris till Årets Mästare, som blev iaidostjärnan Sida Yin.

Kampsportsgalan är verkligen ett jättefint initiativ av förbundet och det blir alltid en rolig tillställning. Men hur trevligt det än är känns det sorgligt att kampsportare inte känns värda att hylla på den ‘riktiga’ Idrottsgalan. Förbundet blev förvisso tilldelade en god summa pengar för att ha tagit flest internationella medaljer under 2015 och det är ett jättekliv framåt. Men när ska en kampsportare bli nominerad i någon av Idrottsgalans kategorier?

 

 

 

 

 

 

Kampsportsgalan och en propeller i huvudet

 

Ni som såg MM i söndags vet att det var Karro K (eftersom vi var två Carro/Karro i samma grupp blev det Carro (jag) och Karro K (Karolina)) som fick lämna tävlingen. Jättetråkigt att nattduellen stod mellan de två tjejerna, som jag fick fin kontakt med redan när vi sågs på Arlanda. Karro och jag bodde dessutom ihop och hon stod ut både med att min telefon vibrerade och levde om mitt i natten, samt att jag pratade i sömnen i tid och otid.

Jag tycker min insats under veckans tävlingar var ok. Undervattenssimningen blev ju dock en ganska komisk och väldigt förvirrad tävling. Jörgen som hade ångest för nerdyket och som sedan trodde att han hade vunnit med sina 13 meter, för att han inte såg någon framför sig (alla andra var ju fortfarande under vattnet). Hanna som säkert simmade längst av alla men som tittade upp lååångt utanför banområdet. Själv hade jag en klar plan över hur jag skulle göra och till en början kändes det lugnt och fint. Jag hade dock bryggan direkt till höger om mig och drog därför åt vänster och hamnade då i Peters bana. Helt plötsligt börjar det bubbla och storma runt mig och det kändes som en motorbåt var på väg förbi. Mycket kraft i de där hockeybenen som drar förbi mig i ett rasande tempo och dessutom kickar till mig i huvudet innan de försvinner bort, bort. Jag hamnade helt ur balans och paniksimmade så långt det gick. Tyvärr blev det inte ens en badhuslängd. Nåväl, fortfarande kvar i tävlingen!

På lördag har jag fått det ärofyllda uppdraget att vara prisutdelare på Kampsportsgalan. Galan startade 2010 för att förbundet ville uppmärksamma de duktiga idrottare som finns inom förbundet men som sällan får några utmärkelser. Trots 54 officiella internationella medaljer förra året tror jag faktiskt inte någon kampsportare någonsin har varit inbjuden till exempelvis Idrottsgalan. Jag ska dela ut priset till Årets Mästare och det är fyra riktigt meriterade killar som är nominerade; Sida Yin (iaido), Anders Linnard (HEMA), Sanny Dahlbeck (thaiboxning) och Hamza Bougamza (thaiboxning). Jag kan faktiskt vara diplomatisk och säga att jag tycker att alla fyra förtjänar årets pris OCH mena det.

Biljetterna till Kampsportsgalan är sedan länge slutsålda men nytt för i år är att galan kommer att streamas på webben via Sportsground. Läs mer på http://www.budokampsport.se

Bilderna nedan är från Kampsportsgalan 2010 då jag, hoppandes på kryckor, fick ta emot pris för Årets Mästarinna samt från 2012 då jag och min kompis Ida besökte galan och jag, tillsammans med Rickard Nordstrand, delade ut pris till Årets Kampsportare.

 

 

 

 

MM

Jag är en mästare på att tänka på flera saker samtidigt, kors och tvärs flyger tankarna runt om stort och smått. Det resulterar ofta i att jag inte minns om jag gjort sådana där saker som sker per automatik; som att stänga dörren till kylen, stoppat in hunden i bilen innan jag åker iväg och så vidare. Hunden brukar förvirrat titta upp från sin plats i bagaget när jag panikartat börjar ropa hans namn för att försäkra mig om att han är med, vilket han som tur är alltid har varit. Hittills.

En strålande vårdag förra året hade vi varit o tränat på stans crossfitbox. Efter ett stopp för lunch nere på stan åkte vi hemåt och jag började då känna i mina fickor efter nycklar och mobil. Efter att ha konstaterat att de inte var med och med största sannolikhet lagts på biltaket innan avfärd från boxen var det bara att vända bilen och hålla utkik längs vägen. Nycklarna återfanns relativt snabbt i en korsning. Mobilen var en lite större utmaning. Efter att ha åkt tillbaka till boxen och undersökt de närmsta kurvorna där mobilen kunnat glida av, gav vi upp hoppet och åkte hemåt. När vi kommit en bit på vägen såg jag dock något som skulle kunna vara en mobil, liggandes i vägkanten. Mycket riktigt, där låg den. Mitt bland alla bilar och med en högtrafikerad trottoar intill låg den där alldeles orörd och hel. Himla flyt!

Ännu mer förvånad blev jag när jag såg att jag hade ett missat samtal samt ett sms från Meter Television. Vad sa du? Om jag kunde tänka mig att vara med i Mästarnas Mästare?

En landslagskollega till mig lurade sina vänner att tro att hon skulle vara med i i just MM som ett aprilskämt föregående år. Och att en sport som kickboxning skulle få ett så stort utrymme i TV på bästa sändningstid, lät nästan som ett dåligt skämt faktiskt. Att jag dessutom skulle reppa den? Folk kommer ju att undra vad jag gör där? Absolut, jag har kommit så långt det är möjligt i min sport, men oftast har mina vm-medaljer bara resulterat i en kort notis som trängts i kanten av ett betydligt större reportage om någon division 6-match i fotboll. En medverkan i MM skulle sannolikt leda till mer medial uppmärksamhet än både jag och sporten någonsin fått tidigare.

Men i slutänden, vem säger nej till ett sådant erbjudande?

Och trots att jag, rekordsnabbt och först av alla, åkte ner i vattnet i första tävlingen (och visade min allra suraste min i tv), så är jag så sjukt glad att jag svalde ödmjukheten, åkte ner till Spanien och fick uppleva ett otroligt äventyr med beundransvärda människor.

 

 

#1

FB_IMG_1432018171094

Inlägg #1 är alltid svårt att forma, då det känns som det måste ha en viss ton och substans och sätta formen för fortsatt skrivande.

Det här kommer inte bli någon kampsportsblogg. Ingen Mästarnas Mästareblogg. Ingen hundblogg. Ingen matblogg. Ingen brandmansblogg. Ingen träningsblogg. Ingen politiskt ställningstagandeblogg. Ingen filosofiblogg. Utan ett saligt ihopkok av allt ovanstående.

Jag väljer bara att säga välkommen, tack för titten och hoppas du kommer tillbaka!